Avmaskning och inälvsparasiter på häst

Generellt bör avmaskning baseras på träckprovsanalyser och ske i samråd med veterinär.

De viktigaste parasiterna är blodmaskar och bandmask och hos föl och unghästar även spolmask.

När man börjar med träckprovsbaserad avmaskning får man under de första 2–3 åren räkna med att ta prov mer frekvent än senare, när man har bildat sig en uppfattning om smittläget.

Nya hästar kan föra med sig stor blodmask och därför rekommenderas att de avmaskas med en makrocyklisk lakton vid ankomst och inte släpps i gräshagar på 2–3 dagar.

Bandmask förekommer hos hästar i alla åldrar.
Bandmask (Anoplocephala perfoliata) förekommer hos hästar i alla åldrar.

De vuxna maskarna lever i övergången mellan tunntarmen och blindtarmen. Äggen som kommer ut med hästens avföring måste ätas upp av ett litet kvalster i gräset (så kallad mellanvärd) innan nästa häst kan smittas genom att via betet få i sig kvalstret.

Studier i Sverige (SVA) har visat att det finns ett samband mellan kolik och infektion med bandmask. Observera att eftersom sannolikheten för att hitta eventuella ägg av bandmask i träckprov varierar ganska mycket beroende på vilken metod laboratoriet använder, bör du säkerställa med din veterinär eller det analyserande laboratoriet att rätt metod väljs eller ange på remissen att bandmaskanalys önskas.

Prazikvantel eller dubbel dos pyrantel har effekt mot bandmask.

Vänta tre dagar efter avmaskningen innan du släpper din häst på nytt bete, eftersom ägg och larver fortfarande kan förekomma i träcken. Observera att maskar som kommer ut efter avmaskning är döda.

Bästa sättet att hålla parasitmängden på betet lågt, är god beteshygien, vilket kan åstadkommas på flera sätt:

• Skilj på vinter- och sommarhagar.
  
• Växel- eller sambeta med andra djurslag, de äter då upp varandras parasiter i gräset. Dela in betet i fållor, varje fålla ska betas en gång per säsong. I andra hand putsas fållan efter varje avbetning och får vila tre veckor innan hästar betar där igen. Det är viktigt att vädret är torrt i samband med putsning, annars riskerar man att sprida smittan.
  
• Mocka hagen, 1–2 gånger per vecka, gärna dagligen, så hinner inte parasitäggen utvecklas till smittfarliga larver. Det finns även "gödselsugar" som kan användas för att få bort gödsel från betet.
  
• Vila beten/plöj upp då och då.
  
• Utfodra inte direkt på marken utan använd till exempel tråg eller foderhäck.

Små blodmaskar (cyathostominer)

Små blodmaskar är hästens vanligaste inälvsparasiter. De finns i alla hästhagar och går inte att utrota genom intensiv avmaskning. Målet med parasitkontroll är därför att hålla smittrycket på en låg nivå så att hästarna inte påverkas negativt. Vuxna maskar lever i grovtarmen och hästarna smittas när de äter infektiösa larver på smittat bete. Alla hästar är infekterade med vilande larvstadier, vilka är svåra att eliminera med maskmedel. Dessa larver utvecklas till nya vuxna maskar. Vid kraftiga angrepp med små blodmaskar kan symtom uppträda i form av avmagring och diarré. I sådana fall kan man ofta se tusentals larver i avföringen (0,5–2 centimeter långa).

Träckprovsundersökning bör utföras varje vår, i god tid innan betesperioden (mars–maj) då vuxna maskar befinner sig i tarmen och producerar ägg. Baserat på träckprovsresultat utförs sedan eventuell avmaskning. Det kan även vara bra att ta träckprov på hösten (augusti-september

), innan man flyttar hästarna från sommarhagen. Cirka 20 % av hästarna utsöndrar 80–90 % av den totala mängden parasitägg. Därför är det viktigt att dessa, smittspridande hästar
identifieras och avmaskas.

Beroende på kemisk uppbyggnad och verkningsmekanism kan maskmedel mot små blodmaskar delas in i två substansgrupper: 1) makrocykliska laktoner (ivermektin och moxidektin) 2) pyrantel. Ivermektin, moxidektin och pyrantel har olika lång effekt på äggutskiljningen: ivermektin 8 v, moxidektin 12 v och pyrantel 4–6 v.

Idag finns resistens rapporterad i Europa mot båda grupperna av maskmedel. I Sverige har vi ännu inga fall av resistens mot makrocykliska laktoner hos små blodmaskar. Det är viktigt att effekten av avmaskning följs upp emellanåt genom att man tar ett nytt träckprov 10-14 dagar efter avmaskning. Genom att minska på antalet onödiga avmaskningar kan utveckling av resistens fördröjas.

Stora blodmasken (Strongylus vulgaris)

Stor blodmask är inte lika vanlig som de små men man uppskattar att den finns på ca 20 % av Sveriges hästgårdar. Stor blodmask kan orsaka svår kolik på grund av kärlskador. Hästarna smittas på betet, därefter borrar larverna in sig i tarmslemhinnan och vandrar till krösroten (en gren av stora kroppspulsådern som försörjer tarmarna med blod). Där befinner sig larverna i flera månader innan de tar sig tillbaka till tarmen och utvecklas till könsmogna maskar. På grund av dess livscykel kan Stora blodmasken inte påvisas i ett träckprov förrän 6 månader efter hästen blivit infekterad.

För att kunna identifiera Stora blodmasken i träckprov krävs en kompletterande odling, alternativt PCR analys (du måste be om det vid din träckprovsanalys). Detta görs lämpligen på våren (OBS! Odling tar cirka två veckor). Om du fått konstaterat Stor blodmask i träckprov så prata med din veterinär och gör tillsammans upp en plan för att få beten och hästar fria. Smittad hage behöver vila i cirka 1,5 år (två sommarsäsonger i rad) för att bli fri från stor blodmask.

Spolmask (Parascaris equorum) förekommer allmänt hos unghästar, framförallt föl, men sällan hos hästar äldre än tre år. Masken lever i tunntarmen och producerar rikligt med ägg. Dessa ägg kan leva i miljön i många år och utgöra en smittkälla för kommande generationer av föl.

Typiska symtom på spolmaskinfektion är:

• dålig tillväxt
• minskad aptit
• gallor
• ruggig hårrem
• kolik.

Det förekommer då och då att föl/unghästar som inte är avmaskade mot spolmask dör på grund av att tarmen spricker för att den är så full av spolmask. Föl avmaskas i allmänhet mot spolmask vid 8–10 och 16–18 veckors ålder. Ofta behövs en avmaskning även i januari till februari.

Studier i Sverige och utomlands tyder på att avmaskningsmedlen ivermektin och moxidektin har en nedsatt/ofta helt utebliven effekt mot spolmask på grund av att maskarna utvecklat resistens. För närvarande rekommenderas därför fenbendazol eller pyrantel mot spolmask hos föl. Vill man minimera sitt användande av avmaskningsmedel kan man naturligtvis ta träckprov på fölen innan man behandlar dem. Detta kan vara ett bra alternativ på gårdar med få föl och liten omsättning av hästar. Träckprov kan tas från tolv veckors ålder eftersom äggen inte kan påvisas tidigare. Eftersom resistens sannolikt tids nog kommer att utvecklas även mot pyrantel och fenbendazol är det viktigt att då och då följa upp effekten av avmaskning.

Springmask (Oxyuris equi) lever långt bak i tarmen.

Honorna är 4–9 cm långa, ljusa och smalnar av i ena änden. De kryper ut och lägger sina ägg på huden runt anus. Dessa ägg är väldigt överlevnadskraftiga och kan klistras fast på inredningen när hästen kliar sig. Det tycks vara vissa individer som råkar ut för springmask, ibland upprepade gånger. Springmask kan ge upphov till klåda men är för övrigt inte skadlig.

Avmaskningsmedel har begränsad effekt mot springmask och måste ofta kompletteras med daglig tvätt runt anus med engångstrasor.

Styngflugor (Gasterophilus spp) lever under några veckor på sommaren.

Honorna deponerar karaktäristiska ägg på hästens hårrem, företrädesvis på frambenen och vid ganascherna. Larven, som tas upp via munnen, övervintrar i hästens magsäck eller i första delen av tarmen, och kommer ut med avföringen efterföljande sommar. I magsäck/tarm orsakar larverna knappast någon skada. När larverna befinner sig i munhålan kan dock hästen tillfälligt visa tecken på obehag.

Styngfluga kan inte påvisas genom träckprov. Den viktigaste åtgärden är att skrapa bort äggen dagligen när de befinner sig på hästen. Ivermektin och moxidektin har effekt mot larverna i mage och tarm. Emellertid bör man undvika rutinmässig avmaskning mot styngflugor eftersom varje sådan avmaskning samtidigt selekterar för resistens hos blodmask.